Nyheter24: Vilden om 2012

Länk till artikeln

Ta svaren med en nypa salt, jag är inte alltid allrid gravallvarlig..

Nyheter24 kommer under den sista veckan av året att sammanfatta året som gått på ett antal olika sätt. Bland annat kommer vi ställa ett antal korta frågor till personer vi tycker varit viktiga, aktuella, roliga eller inspirerande under året för att fråga vad de tror om nästa år. Den politiske vilden William Petzäll är en av dem.

Vad är det viktigaste som händer dig 2012?

– Att jag får möjlighet att fördjupa mig i beroendefrågor ännu mer och ta fler viktiga debatter med statsrådet Maria Larsson (KD) som jag menar har en farlig moralkonservativ hållning i narkotikapolitiken som kräver humanitärt lidande och människoliv.

Vad blir den största nyheten i Sverige 2012?

– En nästan omöjlig fråga att svara på, men om jag tillåter mig själv att vara lite vass så är det att cannabis kommer att avkriminaliseras efter förslag från mig i medicinskt syfte.

Får Victoria och Daniel en pojke eller flicka och vad ska barnet heta?

– Det blir en flicka. Fick jag ge ett råd till Victoria och Daniel skulle flickan heta Stina.

Hur går det för Sverige i fotbolls-EM?

– Fotboll är något av det värsta jag vet med undantag av programmet ”Vem vet mest?” men jag hoppas det går bra.

Kanon eller kalkon för Björn Ranelid i Melodifestivalen?

– Helt klart kalkon.

Kommer Håkan Juholt avgå?

– Inte i nuläget, men om fler skandaler uppmärksammas och fler ogenomtänkta utspel kommer från Juholt så är det nog inte helt osannolikt.

Stärkt ställning för beroendepatienter inom hälso- och sjukvården

Förra interpellationen undertecknade jag aldrig eftersom jag inte var helt nöjd med den. Därför har jag gjort några korrigeringar.Maria Larsson kommer under de kommande tre åren få svettas i talarstolen.

Till statsrådet Maria Larsson (KD)

Tillgängligheten till underhållsbehandling med exempelvis metadon eller Buprenorfin beror idag i vilken kommun man bor i och vilken kvalitativ vård och väntetid patienten får. Detta är oacceptabelt och är en djup orättvisa.

Variationerna är allt för stora inom beroendevården och underhållsbehandlingar, vilket gör att många människor som är i akut behov av hjälp får vänta alldeles för länge. Det är att spela rysk roulett med människoliv.

Berondevården har på många punkter misslyckats och skapat ett i många fall helt onödigt humanitärt lidande. Missbruksutredningen bekräftar också denna bild och drar den dystra slutsatsen att personer med beroendeproblematik har en svagare ställning än andra patientgrupper, i form av sämre vårdtillgänglighet, bemötande, längre väntetider samt mindre möjligheter att i samråd med vårdgivare påverka sin egen behandling.

Undertecknad kan vänta på att regeringen återkommer i sin kommande proposition, det gör däremot inte narkomanerna. Varje dag en narkoman inte får den vård han har rätt till kan vara hans sista. Vi måste förstå allvaret i frågan

Däremot ska vi som vill se en människovärdig beroendevård, grundad på forskning, erfarenheter och vetenskap, inte ta händelserna i förväg. Det är många som fortfarande i regeringsställning har sina ideologiska skygglappar påklistrade där moralism och signalpolitik är viktigare än att rädda människoliv.

För att i praktiken genomföra ovanstående krävs en rättvis och human lagstiftning i frågan.

Mina frågor till statsrådet är:

– Kommer statsrådet verka för att korta kötiderna och skapa en mer likvärdig och rättvis beroendevård.

– Kommer statsrådet verka för att stärka vårdgarantin som missbruksutredningen föreslår för personer med missbruk och beroende och om landstinget inte uppfyller garantin kan patienten fritt välja utförare.

– Kommer statsrådet verka för att patienter ska ha  rätt till ett bra bemötande av dem som verkar inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Fråga till statsrådet Maria Larsson: En förbättrad beroendevård

Missbruksutredningen konstaterar att beroendepatienter behandlas illa och respektlöst i jämförelse med andra patientgrupper och vårdköerna är ofta på flera håll i landet oacceptabelt långa något som innebär en fara varje dag för en beroendepatient som inte får hjälp.

En patient som ingår i underhållsbehandling som tar återfall riskerar att uteslutas från underhållsbehandlingen och därmed bli fråntagen sin livsnödvändiga medicin utan att någon analys görs vad det kommer få för konsekvenser. Detta är märkligt då återfall är det vanligaste symptomen på beroendesjukdomen och tyvärr finns flera dokumenterade dödsfall där personer dött helt i onödan just på grund av att man blivit uteslutna.

Flera dödsfall och humanitärt lidande skulle kunna undvikas i högre utsträckning genom en obligatorisk konsekvensanalys vad en uteslutning från en underhållsbehandling skulle innebära för patientens liv och hälsa.

Min fråga till stadsrådet är vad man gör för att korta vårdköerna inom beroendevården, att beroendepatienter behandlas som andra samt om stadsrådet är villig att införa en konsekvensanalys vid ofrivillig utskrivning från underhållsbehandling så att fler människor slipper att helt i onödan utsättas för ett extremt humanitärt lidande eller i värsta fall dö.

Interpellation ang legalisering av cannabis

Till statsrådet Maria Larsson (KD)

Mänskligheten har sedan flera tusen år tillbaka använt cannabis och det är något vi oavsett om vi vill eller inte måste förhålla oss till. Vi måste acceptera detta faktum och anpassa lagarna och vårt samhälle utefter hur verkligheten ser ut. Lagarna måste anpassas så att den sammanlagda skadeverkningen av lagarna och cannabisen blir så liten som möjligt, både för individen och för samhället i stort.

Det finns mycket myter och fördomar om cannabis och från statens sida satsar man miljonbelopp på ovetenskapliga indoktrineringskampanjer mot cannabis som innehåller direkta lögner och skrämselpropaganda.

Givetvis kräver en eventuell legalisering omfattande utredningar och starka restrektioner. Det handlar således inte om att släppa det helt fritt. Som exempel kan man kolla på hur andra länder som avkriminaliseras cannabis gjort.

Flera länder har redan avkriminaliserat cannabis och ett land som ofta tas upp i cannabisdebatten är Nederländerna. Den mer liberala politiken har inte lett till ökade skador och missbruket av cannabis har inte ökat. Samma trend rapporteras från de tolv delstater i USA där cannabis avkriminaliserats.

En kontrollerad och strikt legalisering skulle innebära stora skatteintäkter och avlasta ett redan överbelastat domstolsväsende samtidigt som det skulle avlasta polisen.

En Harvardekonom, citerad av Johan Anderberg, har beräknat att bara USA skulle tjäna nästan 20 miljarder dollar på ökade skatteintäkter och minskade juridiska kostnader om cannabis legaliseras. Det går givetvis inte att jämföra med Sverige med det ger ändå en fingervisning av lönsamheten.

Samhället skulle spara resurser på en legalisering som skulle kunna användas till att behandla missbruk av tyngre droger. Beroendevården är som bekant undermålig och extremt eftersatt.

En legalisering skulle även innebära ett stopp för s.k. ”gatewayen”. Som det är nu köper folk av langare som har cannabis i ena fickan och heroin i den andra, och eftersom heroin är mycket mer lönsamt att sälja försöker de hellre få en att köpa det, vilket kan få förödande konsekvenser. Samtidigt tar människor en stor risk av att köpa cannabis av en okänd person.

En legalisering hade även inneburit minskad organiserad brottslighet och minskad insmugglingen avsevärt vilket skulle göra den illegala cannabishandeln betydligt mer olönsam.

Inte heller lagstiftningen överensstämmer med vad som är vetenskapligt belagt – vad WHO, Kanadas regering samt majoriteten av forskningsresultaten visar att cannabis är mindre skadligt än alkohol och tobak och är inte fysiskt beroendeframkallande. De skador som finns av cannabis är sällsynta, lätta och kortvariga.

I Sverige är den allmänna kunskapen om medicinsk cannabis mycket bristfällig mycket på grund av att frågan varit tabubelagd med lögnaktig moralism vilket inneburit att forskning och vetenskap fått stå tillbaka.

Cannabis har använts i medicinska syften i tusentals år. Några av många områden cannabis kan användas i medicinsikt syfte är bland annat aptitförlust, reducerar tryck i ögat, mildra MS, reducera illamående vid AIDS/HIV. För närvarande är de medicinska organisationer som specialiserat sig på AIDS-forskning några av de starkaste förespråkarna, då de menar att cannabis kan rädda liv genom att AIDS-patienter som har en säker tillgång lyckas behålla sin vikt (HIV-relaterad viktförlust) och dessutom hjälper dem att inte sluta äta sin medicin utöver att motverka depression.

Cannabis är även effektiv mot nervsjukdomar, t.ex. den svårbehandlade nervsmärtan, hos AIDS-patienter. I Kalifornien genomfördes mellan 1979 och 1984 ett forskningsprogram under ledning av Dr Thomas Ungerleider för att undersöka effekterna av marijuana på cancer. Ungerleider konstaterade att marijuana är den bästa metoden att kontrollera illamående under behandling med kemoterapi. De mediciner som skrivs ut mot illamående p.g.a. kemoterapi kommer i tablettform, som patienterna ofta kastar upp igen efter att ha försökt svälja dem. Eftersom cannabis kan inhaleras som rök, förblir det i kroppen och verkar även om patienten kräks. Cannabisrökning har även visat sig vara två till tre gånger mer effektiv än vanlig medicinering för att minska vätsketrycket i ögon. Dessutom har rökningen av cannabis inga giftiga biverkningar på lever och njurar, ej heller uppstår risken med plötslig död som förekommer i samband med bruket av de lagliga preparaten som skrivs ut mot grön starr. Många ögonläkare i Kalifornien brukar diskret tipsa sina patienter med grön starr att skaffa sig marijuana som ett komplement (eller för att lindra) de giftiga medicinerna. Listan skulle kunna göras betydligt längre på alla de behandlingsformer cannabis kan användas för.

Det finns fler argument om varför en strikt legalisering skulle ha många fördelar både för den enskilda individen men även för samhället i stort.

Om man jämför cannabis med alkohol framgår det med all önskvärd tydlighet att alkohol är en av de värsta drogerna i landet.

Inte under 5000år har ett enda dödsfall rapporterats på grund av cannabis. Däremot när det kommer till alkohol beräknas den svara för ca 30 procent av alla dödsolyckor. 20–30 procent av alla som dödas i trafiken har alkohol i blodet. Under 2008 var antalet dödsfall med alkoholdiagnos som underliggande eller bidragande dödsorsak 2132 personer. Av dessa var lite drygt 20 procent kvinnor enligt socialstyrelsen.

På sjön är andelen ännu större – cirka 45 procent alla som drunknar och som har undersökts rättsmedicinskt har alkohol i blodet. 70 procent av misshandelsbrotten mot män begås av berusade personer; nästan hälften av brottsoffren är själva berusade vid misshandeln. För kvinnor är motsvarande siffror lägre – 36 respektive 19 procent. Alkoholen kräver fler dödsoffer än den förrädiska drogen heroin.

Att inte legalisera en i förhållande till andra berusningsmedel som är betydligt farligare är inget annat än hyckleri.

– Avser statsrådet att ta initiativ till att starta en utredning om att legalisera cannabis?

– Anser statsrådet att det finns goda skäl att börja forska på cannabisens lindring av olika sjukdomstillstånd?

………………………………………

William Petzäll (-)

Svar på interpellation 2011/12:145 om åtgärder för skadereducering inom beroendevården

I avvaktan på att debatten kommer ut på tuben publicerar jag här nedanför protokollet från debatten. Förhoppningsvis finns debatten att se nästa vecka. Håll tillgodo!

Anf. 51 WILLIAM PETZÄLL (-):

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet Maria Larsson!
Sveriges beslutfattare bortser i alltför många sammanhang från etablerad internationell forskning kring just skadereduceringsåtgärders positiva effekter inom beroendevården. Sverige ligger väldigt långt efter i fråga om detta.
I stället har beroendevården fått styras av ideologiska skygglappar utifrån den moraliska utopin om ett narkotikafritt samhälle. Sällan har de som faktiskt berörs av besluten, det vill säga brukarna själva som använder narkotika, fått komma till tals och ge synpunkter på hur de ser på den vård som de får.
Tanken om ett narkotikafritt samhälle är i grunden en god idé som även jag delar. Däremot inser jag att narkotika har förekommit i alla tider och även kommer att göra det framöver.
Ett beroende medför många olika bekymmer för individen och inte bara för individen utan även för samhället och alla anhöriga och medberoende patienter, såväl fysiska som psykiska.
Att bryta ett beroende är extremt svårt, och långt ifrån alla klarar av det. Därför är det viktigt att de som inte klarar av det får just alternativ behandling, till exempel med Metadon eller Subutex.
Men Sveriges narkotikapolitik utgår från en nolltoleransprincip, något som har fått förödande konsekvenser för brukaren, brukarens anhöriga och hela samhället.
Vi kan också se hur Missbruksutredningen konstaterar att individer som inte känner motivation eller som inte har viljan att påbörja ett liv i total avhållsamhet i flera fall behandlas inhumant och anses vara opålitliga människor.
Det är något som också bekräftas av Missbruksutredningen, som bland annat fastslår att personer med beroendeproblematik har en svagare ställning än andra patientgrupper i form av sämre vårdtillgänglighet, bemötande, längre väntetider samt mindre möjligheter att i samråd med vårdgivare påverka sin egen behandling.
Detta har för de berörda givetvis inneburit ett oerhört stort humanitärt lidande och har satt brukarna i livshotande situationer, som flera gånger till och med har resulterat i såväl självmord som dödliga överdoser. Jag menar att det kan jämföras med att man spelar rysk roulett med människoliv på ett fruktansvärt sätt.

Anf. 52 Statsrådet MARIA LARSSON (KD):

Herr talman! Låt mig först säga att den nolltolerans mot narkotika som har funnits länge i Sverige i bred politisk enighet har tjänat oss väl. Vi har i vårt land – åtminstone tidigare, för vi har lite oroande tendenser just nu – färre ungdomar som prövar narkotika och färre som fastnar i ett narkotikamissbruk i internationell jämförelse.
Forskare som har tittat på detta säger att den konsensus som har funnits i samhället kring de här frågorna har hjälpt till att stödja den nolltoleransen. Jag vill bestämt påstå att den narkotikapolitik som sedan länge har legat fast i Sverige har tjänat Sverige och dess befolkning väl.
Sedan vill jag hålla med William Petzäll om att missbrukarvården i dag inte är fullständig och inte fungerar bra i alla avseenden. Det var därför som jag tillsatte Missbruksutredningen – jag såg att det fanns brister. Det är också därför som utredaren på vårt uppdrag har tittat även på de frågor som William Petzäll berör, nämligen bemötande, att man kan uppleva att man inte blir lyssnad på och inte respekterad som individ i mötet med vården.
Just därför skrev vi in betydelsen och vikten av att den som behöver vård och hjälp också ska ha ett inflytande över typ av vård, när behandlingen ska sättas in och så vidare – att titta på brukarinflytandet i kontakten med vården.
Om man har motivationen på plats är det klart att förutsättningarna att få en lyckad vård och behandling mycket större. Jag tycker att man har bortsett från det faktumet under lång tid och ofta behandlat en person med en missbruksproblematik kanske på ett nedlåtandet sätt och ett icke respektfullt sätt. Genom att skriva direktiven på det sättet ville jag tydligt markera att vi måste ändra synsätt.
Läkemedelsassisterad behandling är en vedertagen behandlingsform. Det finns en evidens om den. Det finns inga som helst restriktioner, men beslutet att använda den ligger inte på regeringsnivå utan på landstingsnivå.
Det vi nu gör i vår nya ANDT-strategi är att vi ser på de olikheterna och säger att det måste bli en större likhet över landet. Behandlingen förekommer inte i förhållande till den problematik som finns inom respektive län.
Men problematiken ser också olika ut på olika håll i landet, och det är anledningen till att de som är ansvariga för vård och behandling, nämligen landstingen, måste fatta egna beslut utifrån den egna problematiksituationen i det egna länet.

Anf. 53 WILLIAM PETZÄLL (-):

Herr talman! Jag är fullt medveten om att många av frågorna som rör missbruk egentligen inte ligger på riksnivå utan på landstingsnivå. Däremot finns det flera exempel på att riksdagen har gått in och lagstiftat på landstingsnivå.
I interpellationssvaret skriver du bland annat att människor inte alls blir uteslutna ur bland annat substitutionsprogram, men det blir de visst, just på grund av att de återfaller.
Ett återfall för en person som har ett missbruk är oerhört vanligt. Det är en del av själva beroendesjukdomen. Då skrivs de ut, vilket innebär att de inte får tillgång till sin livsnödvändiga medicin.
Jag har svårt att tro att en diabetiker som inte sköter sitt insulin rätt blir fråntagen sitt insulin, som han behöver för att överleva. Det finns tusentals människor i det här landet som blir utskrivna, som lever i total skräck. För de vet inte vad de ska göra. De tvingas att bli kriminella och vända sig till svarta marknaden och inhandla Subutex eller Metadon illegalt. Det tycker jag är en fruktansvärd människosyn. Hur kan man utsätta människor för ett så stort lidande?
Sprututbytesprogram finns bara på några enstaka håll i landet, bland annat i Region Skåne. Där har man bedrivit detta med stor framgång. Under sex år har man inte kunnat upptäcka ett enda nytt hivfall i de beroendekliniker som finns. I andra landsting har man inget som helst sprututbytesprogram. Detta innebär givetvis att det är en stor orättvisa för narkomanerna. Man får helt enkelt olika vård. För mig är det helt oacceptabelt. Vi måste ha en likvärdig vård i Sverige där alla människor bemöts med samma respekt och har samma möjlighet att leva hälsosamt och vara friska. Men så ser det inte ut i dag. Det är därför jag efterfrågar ett nationellt sprututbytesprogram som införs i vartenda landsting i hela Sverige. Alla narkomaner ska nämligen ha rätt till samma kvalitativa vård.
Detta gäller även substitutionsbehandlingar. Där kan väntetiderna variera oerhört mycket. För en heroinist kan varenda injicering av heroinet innebära en dödlig dos, men det kan ta ett till två år innan man får en substitutionsbehandling.
För mig är det helt oacceptabelt. Det här är människor som behöver få de här substitutionsbehandlingarna direkt för att kunna få hjälp.
Det är en fruktansvärd syn som vi har på människor i dagens läge. Någonting måste göras. Och kan inte landstingen garantera de här patienternas säkerhet menar jag att vi från riksdagens sida måste gå in och lagstifta och tvinga landstingen att införa nationella sprututbytesprogram och tvinga dem att skärpa vårdgarantin, som man bland annat föreslår i Missbruksutredningen. Sedan har jag svårt att tro att regeringen kommer att genomföra alla de 70 – eller vad det är – förslag som Missbruksutredningen har. Man kommer att välja ut det som passar en själv.
Sedan finns det hos representanter för Kristdemokraterna och andra konservativa grupper i den här riksdagen ett stort motstånd just mot sprututbytesprogram, substitutionsbehandlingar och så vidare.
Jag hoppas verkligen att den här interpellationsdebatten ger någon form av tankeställare. Jag har träffat många människor som till och med har dött på grund av att de inte har kommit in i tid till de olika substitutionsbehandlingarna. Jag hoppas att vi tar det här med oss och att vi kan samarbeta eller att vi i det här fallet kan skapa en dialog.

Anf. 54 Statsrådet MARIA LARSSON (KD):

Herr talman! Jag hoppas att William Petzäll håller med mig om vikten och betydelsen av det förebyggande arbetet, så att människor inte hamnar i en beroendesituation som sedan blir en väldigt svår situation för många. Det hoppas jag att vi är fullständigt överens om. För mig är det viktigt, när vi talar om vård och behandling, att vi också talar om vikten av det förebyggande arbetet.
William Petzäll säger här att han tycker att regeringen ska lagstifta om en behandlingsmetod. Men det är en väg som regeringen inte har valt tidigare. Det är en ordning som vi inte har i det här landet. På den nationella nivån lagstiftar vi inte om vilken behandlingsmetod som landstingen ska använda sig av. Skulle vi sätta det som prejudikat skulle vi få ett stort arbete med att lagstifta om olika behandlingsmetoder vid olika diagnoser. Dessutom skulle vi ofta få göra förändringar, eftersom det hela tiden sker en kunskapsutveckling.
Det är just därför som valet av behandlingsmetoder ska vila på landstingen utifrån den aktuella situationen.
Sprututbytesprogrammen är en smittskyddsåtgärd. Den ska beslutas av landstingen och i dagsläget tillsammans med kommunerna. Missbruksutredningen föreslår att landstingen ska kunna besluta själva.
Det är helt nödvändigt, menar jag, att den typen av beslut tas av dem som är ansvariga och som har tillgång till den nödvändiga kunskapen. Men när det gäller sprututbytesprogram råder det en fullständig evidens om nyttan och nödvändigheten av de här programmen – jag tycker att William Petzäll ska akta sig lite för att uttala sig alltför kategoriskt om människor i andra partier.
Detta gör också att landstingen, såvida de har behov av den här typen av behandling, måste se till att den kommer på plats. Det finns nämligen evidens för att det här är verkningsfullt.
Sedan gäller det föreskrifterna för läkemedelsassisterad behandling och uteslutning, som William Petzäll är inne på. Vi gav Socialstyrelsen i uppdrag att titta över föreskrifterna, just med anledning av att vi fick signaler om att uteslutning tolkades olika på olika ställen i landet. Vi gav också Socialstyrelsen uppdraget att revidera dem om de såg det som nödvändigt, så att man inte utesluter personer i strid med den vetenskap och beprövad erfarenhet som finns kring programmen.
Det var därför som vi fick reviderade föreskrifter som trädde i kraft i mars 2010. Där ändrades också en bestämmelse. Om man hade uteslutit en person skulle den kunna återgå till behandling inom loppet av tre månader i stället för sex månader. Den skulle kunna upptas om det fanns särskilda skäl.
Det skedde en förändring. Problematiken är känd sedan tidigare. Uppdraget till Socialstyrelsen var att man skulle titta på: Hur ser evidensen ut nu? Finns det tolkningssvårigheter när det gäller uteslutning? Då kom de tillbaka med det här.
Socialstyrelsen är vår kunskapsmyndighet. Det är Socialstyrelsen vi använder för att ta fram den här typen av underlag. På Regeringskansliet sitter vi inte med hela den kompetensen, utan vi använder våra kunskapsmyndigheter till detta. Och den ordning som vi har med att landstingen själva måste besluta är den enda rimliga.
Sedan beklagar jag de långa väntetiderna. Jag tittar med intresse på förslaget från Missbruksutredningen kring att också låta missbrukar- och beroendevård ingå i vårdgarantin.

Anf. 55 WILLIAM PETZÄLL (-):

Herr talman! Jag ska inte vara långrandig, men jag vill ta upp något som jag glömde att ta upp tidigare. Det handlar om att man ska göra en konsekvensutredning när en person väl blir utskriven, för det sker inte i dagsläget. Den här konsekvensanalysen eller konsekvensutredningen innebär att man, när en patient riskerar att uteslutas ur ett substitutionsprogram, ska titta på vad det får för konsekvenser för den enskilda individen. Ofta måste man till exempel hålla sig ren för att få ha kvar sin bostad och för att få ha kvar försörjningsstöd. Vad finns det för risk att personen återfaller i ett tungt destruktivt missbruk?
Ingen som helst konsekvensanalys görs i dagsläget. Det kan givetvis få förödande konsekvenser för den enskilda individen. Jag menar att man, när man gör en sådan här konsekvensanalys, måste väga in vad som är bäst för patienten. Vad kommer det att få för konsekvenser när patienten blir utskriven?
Utifrån den bedömning som man gör måste man titta på vad som är negativt och vad som är positivt. Om det är mer negativt än positivt menar jag att det är fruktansvärt inhumant att utesluta en person som har fått återfall och blivit utskriven. Vi måste ju se till vad som är bäst för patienten.
Det här är människor som riskerar att dö varje dag när de är ute på gatan och brukar narkotika. Det är en fruktansvärd press som de här människorna utsätts för. Jag träffar oerhört många som lever i total skräck och i total panik när de blivit uteslutna. Jag förstår inte hur man som medmänniska kan acceptera det. Vi måste kolla vad det får för konsekvenser. Det är därför jag efterfrågar en konsekvensanalys.