Svar på interpellation 2011/12:145 om åtgärder för skadereducering inom beroendevården

I avvaktan på att debatten kommer ut på tuben publicerar jag här nedanför protokollet från debatten. Förhoppningsvis finns debatten att se nästa vecka. Håll tillgodo!

Anf. 51 WILLIAM PETZÄLL (-):

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet Maria Larsson!
Sveriges beslutfattare bortser i alltför många sammanhang från etablerad internationell forskning kring just skadereduceringsåtgärders positiva effekter inom beroendevården. Sverige ligger väldigt långt efter i fråga om detta.
I stället har beroendevården fått styras av ideologiska skygglappar utifrån den moraliska utopin om ett narkotikafritt samhälle. Sällan har de som faktiskt berörs av besluten, det vill säga brukarna själva som använder narkotika, fått komma till tals och ge synpunkter på hur de ser på den vård som de får.
Tanken om ett narkotikafritt samhälle är i grunden en god idé som även jag delar. Däremot inser jag att narkotika har förekommit i alla tider och även kommer att göra det framöver.
Ett beroende medför många olika bekymmer för individen och inte bara för individen utan även för samhället och alla anhöriga och medberoende patienter, såväl fysiska som psykiska.
Att bryta ett beroende är extremt svårt, och långt ifrån alla klarar av det. Därför är det viktigt att de som inte klarar av det får just alternativ behandling, till exempel med Metadon eller Subutex.
Men Sveriges narkotikapolitik utgår från en nolltoleransprincip, något som har fått förödande konsekvenser för brukaren, brukarens anhöriga och hela samhället.
Vi kan också se hur Missbruksutredningen konstaterar att individer som inte känner motivation eller som inte har viljan att påbörja ett liv i total avhållsamhet i flera fall behandlas inhumant och anses vara opålitliga människor.
Det är något som också bekräftas av Missbruksutredningen, som bland annat fastslår att personer med beroendeproblematik har en svagare ställning än andra patientgrupper i form av sämre vårdtillgänglighet, bemötande, längre väntetider samt mindre möjligheter att i samråd med vårdgivare påverka sin egen behandling.
Detta har för de berörda givetvis inneburit ett oerhört stort humanitärt lidande och har satt brukarna i livshotande situationer, som flera gånger till och med har resulterat i såväl självmord som dödliga överdoser. Jag menar att det kan jämföras med att man spelar rysk roulett med människoliv på ett fruktansvärt sätt.

Anf. 52 Statsrådet MARIA LARSSON (KD):

Herr talman! Låt mig först säga att den nolltolerans mot narkotika som har funnits länge i Sverige i bred politisk enighet har tjänat oss väl. Vi har i vårt land – åtminstone tidigare, för vi har lite oroande tendenser just nu – färre ungdomar som prövar narkotika och färre som fastnar i ett narkotikamissbruk i internationell jämförelse.
Forskare som har tittat på detta säger att den konsensus som har funnits i samhället kring de här frågorna har hjälpt till att stödja den nolltoleransen. Jag vill bestämt påstå att den narkotikapolitik som sedan länge har legat fast i Sverige har tjänat Sverige och dess befolkning väl.
Sedan vill jag hålla med William Petzäll om att missbrukarvården i dag inte är fullständig och inte fungerar bra i alla avseenden. Det var därför som jag tillsatte Missbruksutredningen – jag såg att det fanns brister. Det är också därför som utredaren på vårt uppdrag har tittat även på de frågor som William Petzäll berör, nämligen bemötande, att man kan uppleva att man inte blir lyssnad på och inte respekterad som individ i mötet med vården.
Just därför skrev vi in betydelsen och vikten av att den som behöver vård och hjälp också ska ha ett inflytande över typ av vård, när behandlingen ska sättas in och så vidare – att titta på brukarinflytandet i kontakten med vården.
Om man har motivationen på plats är det klart att förutsättningarna att få en lyckad vård och behandling mycket större. Jag tycker att man har bortsett från det faktumet under lång tid och ofta behandlat en person med en missbruksproblematik kanske på ett nedlåtandet sätt och ett icke respektfullt sätt. Genom att skriva direktiven på det sättet ville jag tydligt markera att vi måste ändra synsätt.
Läkemedelsassisterad behandling är en vedertagen behandlingsform. Det finns en evidens om den. Det finns inga som helst restriktioner, men beslutet att använda den ligger inte på regeringsnivå utan på landstingsnivå.
Det vi nu gör i vår nya ANDT-strategi är att vi ser på de olikheterna och säger att det måste bli en större likhet över landet. Behandlingen förekommer inte i förhållande till den problematik som finns inom respektive län.
Men problematiken ser också olika ut på olika håll i landet, och det är anledningen till att de som är ansvariga för vård och behandling, nämligen landstingen, måste fatta egna beslut utifrån den egna problematiksituationen i det egna länet.

Anf. 53 WILLIAM PETZÄLL (-):

Herr talman! Jag är fullt medveten om att många av frågorna som rör missbruk egentligen inte ligger på riksnivå utan på landstingsnivå. Däremot finns det flera exempel på att riksdagen har gått in och lagstiftat på landstingsnivå.
I interpellationssvaret skriver du bland annat att människor inte alls blir uteslutna ur bland annat substitutionsprogram, men det blir de visst, just på grund av att de återfaller.
Ett återfall för en person som har ett missbruk är oerhört vanligt. Det är en del av själva beroendesjukdomen. Då skrivs de ut, vilket innebär att de inte får tillgång till sin livsnödvändiga medicin.
Jag har svårt att tro att en diabetiker som inte sköter sitt insulin rätt blir fråntagen sitt insulin, som han behöver för att överleva. Det finns tusentals människor i det här landet som blir utskrivna, som lever i total skräck. För de vet inte vad de ska göra. De tvingas att bli kriminella och vända sig till svarta marknaden och inhandla Subutex eller Metadon illegalt. Det tycker jag är en fruktansvärd människosyn. Hur kan man utsätta människor för ett så stort lidande?
Sprututbytesprogram finns bara på några enstaka håll i landet, bland annat i Region Skåne. Där har man bedrivit detta med stor framgång. Under sex år har man inte kunnat upptäcka ett enda nytt hivfall i de beroendekliniker som finns. I andra landsting har man inget som helst sprututbytesprogram. Detta innebär givetvis att det är en stor orättvisa för narkomanerna. Man får helt enkelt olika vård. För mig är det helt oacceptabelt. Vi måste ha en likvärdig vård i Sverige där alla människor bemöts med samma respekt och har samma möjlighet att leva hälsosamt och vara friska. Men så ser det inte ut i dag. Det är därför jag efterfrågar ett nationellt sprututbytesprogram som införs i vartenda landsting i hela Sverige. Alla narkomaner ska nämligen ha rätt till samma kvalitativa vård.
Detta gäller även substitutionsbehandlingar. Där kan väntetiderna variera oerhört mycket. För en heroinist kan varenda injicering av heroinet innebära en dödlig dos, men det kan ta ett till två år innan man får en substitutionsbehandling.
För mig är det helt oacceptabelt. Det här är människor som behöver få de här substitutionsbehandlingarna direkt för att kunna få hjälp.
Det är en fruktansvärd syn som vi har på människor i dagens läge. Någonting måste göras. Och kan inte landstingen garantera de här patienternas säkerhet menar jag att vi från riksdagens sida måste gå in och lagstifta och tvinga landstingen att införa nationella sprututbytesprogram och tvinga dem att skärpa vårdgarantin, som man bland annat föreslår i Missbruksutredningen. Sedan har jag svårt att tro att regeringen kommer att genomföra alla de 70 – eller vad det är – förslag som Missbruksutredningen har. Man kommer att välja ut det som passar en själv.
Sedan finns det hos representanter för Kristdemokraterna och andra konservativa grupper i den här riksdagen ett stort motstånd just mot sprututbytesprogram, substitutionsbehandlingar och så vidare.
Jag hoppas verkligen att den här interpellationsdebatten ger någon form av tankeställare. Jag har träffat många människor som till och med har dött på grund av att de inte har kommit in i tid till de olika substitutionsbehandlingarna. Jag hoppas att vi tar det här med oss och att vi kan samarbeta eller att vi i det här fallet kan skapa en dialog.

Anf. 54 Statsrådet MARIA LARSSON (KD):

Herr talman! Jag hoppas att William Petzäll håller med mig om vikten och betydelsen av det förebyggande arbetet, så att människor inte hamnar i en beroendesituation som sedan blir en väldigt svår situation för många. Det hoppas jag att vi är fullständigt överens om. För mig är det viktigt, när vi talar om vård och behandling, att vi också talar om vikten av det förebyggande arbetet.
William Petzäll säger här att han tycker att regeringen ska lagstifta om en behandlingsmetod. Men det är en väg som regeringen inte har valt tidigare. Det är en ordning som vi inte har i det här landet. På den nationella nivån lagstiftar vi inte om vilken behandlingsmetod som landstingen ska använda sig av. Skulle vi sätta det som prejudikat skulle vi få ett stort arbete med att lagstifta om olika behandlingsmetoder vid olika diagnoser. Dessutom skulle vi ofta få göra förändringar, eftersom det hela tiden sker en kunskapsutveckling.
Det är just därför som valet av behandlingsmetoder ska vila på landstingen utifrån den aktuella situationen.
Sprututbytesprogrammen är en smittskyddsåtgärd. Den ska beslutas av landstingen och i dagsläget tillsammans med kommunerna. Missbruksutredningen föreslår att landstingen ska kunna besluta själva.
Det är helt nödvändigt, menar jag, att den typen av beslut tas av dem som är ansvariga och som har tillgång till den nödvändiga kunskapen. Men när det gäller sprututbytesprogram råder det en fullständig evidens om nyttan och nödvändigheten av de här programmen – jag tycker att William Petzäll ska akta sig lite för att uttala sig alltför kategoriskt om människor i andra partier.
Detta gör också att landstingen, såvida de har behov av den här typen av behandling, måste se till att den kommer på plats. Det finns nämligen evidens för att det här är verkningsfullt.
Sedan gäller det föreskrifterna för läkemedelsassisterad behandling och uteslutning, som William Petzäll är inne på. Vi gav Socialstyrelsen i uppdrag att titta över föreskrifterna, just med anledning av att vi fick signaler om att uteslutning tolkades olika på olika ställen i landet. Vi gav också Socialstyrelsen uppdraget att revidera dem om de såg det som nödvändigt, så att man inte utesluter personer i strid med den vetenskap och beprövad erfarenhet som finns kring programmen.
Det var därför som vi fick reviderade föreskrifter som trädde i kraft i mars 2010. Där ändrades också en bestämmelse. Om man hade uteslutit en person skulle den kunna återgå till behandling inom loppet av tre månader i stället för sex månader. Den skulle kunna upptas om det fanns särskilda skäl.
Det skedde en förändring. Problematiken är känd sedan tidigare. Uppdraget till Socialstyrelsen var att man skulle titta på: Hur ser evidensen ut nu? Finns det tolkningssvårigheter när det gäller uteslutning? Då kom de tillbaka med det här.
Socialstyrelsen är vår kunskapsmyndighet. Det är Socialstyrelsen vi använder för att ta fram den här typen av underlag. På Regeringskansliet sitter vi inte med hela den kompetensen, utan vi använder våra kunskapsmyndigheter till detta. Och den ordning som vi har med att landstingen själva måste besluta är den enda rimliga.
Sedan beklagar jag de långa väntetiderna. Jag tittar med intresse på förslaget från Missbruksutredningen kring att också låta missbrukar- och beroendevård ingå i vårdgarantin.

Anf. 55 WILLIAM PETZÄLL (-):

Herr talman! Jag ska inte vara långrandig, men jag vill ta upp något som jag glömde att ta upp tidigare. Det handlar om att man ska göra en konsekvensutredning när en person väl blir utskriven, för det sker inte i dagsläget. Den här konsekvensanalysen eller konsekvensutredningen innebär att man, när en patient riskerar att uteslutas ur ett substitutionsprogram, ska titta på vad det får för konsekvenser för den enskilda individen. Ofta måste man till exempel hålla sig ren för att få ha kvar sin bostad och för att få ha kvar försörjningsstöd. Vad finns det för risk att personen återfaller i ett tungt destruktivt missbruk?
Ingen som helst konsekvensanalys görs i dagsläget. Det kan givetvis få förödande konsekvenser för den enskilda individen. Jag menar att man, när man gör en sådan här konsekvensanalys, måste väga in vad som är bäst för patienten. Vad kommer det att få för konsekvenser när patienten blir utskriven?
Utifrån den bedömning som man gör måste man titta på vad som är negativt och vad som är positivt. Om det är mer negativt än positivt menar jag att det är fruktansvärt inhumant att utesluta en person som har fått återfall och blivit utskriven. Vi måste ju se till vad som är bäst för patienten.
Det här är människor som riskerar att dö varje dag när de är ute på gatan och brukar narkotika. Det är en fruktansvärd press som de här människorna utsätts för. Jag träffar oerhört många som lever i total skräck och i total panik när de blivit uteslutna. Jag förstår inte hur man som medmänniska kan acceptera det. Vi måste kolla vad det får för konsekvenser. Det är därför jag efterfrågar en konsekvensanalys.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s